På gång/Nyheter

Snart kommer Stockholmsförfattarna med vänner till Sveg!

Vi har flera seminarier och kurser på gång till hösten och vintern. Bland annat ett 35-minuter långt inspirationsföredrag i samarbete med Seniormässan i Stockholm, för dig som vill börja skriva. Boka plats redan nu under flik Kurser. Mer om seniormässan hittar du här.
Vi har också kursdagar för blivande författare och för dig som vill börja skriva på allvar. Läs mer om Grundstenen och Författarkursen under flik Kurser.

Här finns snabblänkar till hemsidans alla flikar:
Bilder
På gång
Kurser
Våra tjänster
Författare
Genomförda event
Kontakt
 
Mer information hittar du här.

Mer information hittar du här.

Grattis till Britta Possnert! Som vunnit noveltävlingen med sin novell  Just nu har jag och min man en kris, men han vet inte om den.
Britta är född och uppvuxen i Leksand. Lämnade trygga Dalarna vid 18 års ålder för att utforska världen och hitta sina drömmar. Hon fann drömmar, men också mardrömmar. I tre år bodde och studerade hon i Schweiz. Nu har hon arbetat i psykiatrin i 40 år och är ”passionär” sedan årsskiftet. Britta är gift och har fyra vuxna söner och fem barnbarn. Tidigare har hon skrivit shortstories till tidningar, men nu har hon sin första bok, Underbara Britta, och första novellvinst! Läs hela novellen nedan.

Här kan du läsa Britta Possnerts novell  Just nu har jag och min man en kris, men han vet inte om den
Kaffet har hunnit svalna i koppen. Utanför fönstret ser jag hur ett eklöv singlar i en dans ner mot marken. Jag kan känna avund över den lätta dansen. En gång trodde jag att livet skulle vara som en dans, och kanske upplevde jag det så då. Men för att kunna dansa, så måste man vara lätt och livet blev tyngre, och jag blev klumpigare.
Nu har lövet nått marken och det är vad som händer efter dansen. Jag känner mig som det där lövet på marken, bortglömt, visset, blir trampat på. Den vackra färgen bleknar.
Jag tar en klunk av det kalla kaffet. Hinner jag sätta på en ny kanna innan barnen vaknar? Jag chansar och sätter på en kanna till. Går in och tittar på pojkarna som är två och fyra år och sover middag. Så fina dom är. Dom är värda att älskas. Dom är värda att ha en mamma och en pappa som orkar leka med dom, som har tid.
Kaffet har runnit igenom bryggaren och jag häller snabbt upp en kopp, så snabbt att halva koppen hamnar på mina jeans. Aj, det bränns och barn nummer tre som ligger i magen ger sig till känna genom en spark. Om tre månader ska du komma till världen. Du är planerad och efterlängtad, men idag är det svårt att få fram dom positiva känslorna.
Jag byter byxor och går till köket för att dricka en kopp kaffe. Då, vaknar den yngsta sonen och ropar på mig. Naturligtvis skyndar jag till spjälsängen för att ta upp honom. Jag tar fram en banan och ger honom mellanmål. Tänker ta en klunk kaffe, men det är kallt och jag ger upp om kaffestunden och tar ett glas vatten.
Maken ringer och berättar att han kommer att bli sen. Jag försöker att inte låta mig slås ner av det mentalt. De flesta dagar och kvällar är jag ensam med barnen.
Båda barnen är vakna. Nu försöker jag tänka positivt. Frisk luft är bra. Jag klär på barnen och går ut.
Nej, inte nu! Den minsta pojken har kissat på sig. Var det kanske för tidigt att ta bort blöjorna? Man vill ju vara duktig och ha duktiga barn. Vi får gå in igen. Av med alla kläder, barnet i magen sparkar, precis som om jag inte fått nog med sparkar idag.
Barnen behöver mig, de behöver sin mor, de behöver en glad mor som visar kärlek och förståelse. Jag tappar upp ett bad och häller i bubblor. Barnen är åter glada, jag har lyckats, ännu en gång. Kaffe är nu försent att ta, jag häller upp ett glas juice och njuter, en stund. Barnen vill också ha juice, naturligtvis.
En väninna ringer, hon har inga barn, jag blir glad för en pratstund. Då gråter äldsta pojken som man gör när lillbrorsan slagit honom i huvudet med en lastbil. Samtalet avslutas, och jag vet inte vad som sagts. Men jag vet att barnen nu är trötta och att det är läggdags. Min egen trötthet vågar jag inte tänka på. När dom ligger ska jag se på en film och lägga upp fötterna i soffan och kanske ta en bit choklad. Jag ler vid tanken på mitt nästan förbjudna kvällsprojekt.
Barnen sover, jag tassar in till soffan, tar fram chokladen, sätter på tvn och somnar.
Jag vaknar med ett ryck när maken kommer hem vid 23-tiden. Han ler och säger att här var det mysigt med choklad och allt. Chokladen är inte påbörjad, filmen är inte sedd, jag är inte avklädd än och barnen kanske vaknar snart. Hur ska han kunna förstå? Jag ids inte berätta hur det är utan ler det klassiska tacksamma fru-leendet. Och nu måste jag skynda mig att borsta tänderna och lägga mig på riktigt, så jag hinner sova några timmar innan barnen vaknar.
På natten vaknar fyra-åringen och har mardrömmar. Han får ligga bredvid mig i gästrummet. Jag funderar på om jag läst någon olämplig saga, eller om något hänt. Kanske han märkt att jag var trött och ledsen. Stackarn. Nu måste jag bli en starkare och gladare mamma. Jag somnar med hans små armar runt min hals. Kärlek. Efter ett par timmar vaknar den minsta. Jag smyger upp och ger honom nappen och lyckas få honom att somna om.
Vid frukosten säger maken att han måste åka på en konferens till helgen. Jag ler ”fru-leendet”, och säger att det är lugnt. Jag vill bara att han ska åka iväg, så att jag kan deppa ifred. Hur kunde det bli såhär? Så mycket kärlek i form av barnen och ”mini” som är på väg. Men vad fattas?
Nu ligger alla löven på marken, inte ett enda är kvar på träden. Vad skönt, då är det precis som jag känner och då kan man bara börja om. Nu leker barnen lugnt en stund med sina bilar. Jag dricker kaffe utan förhinder, varmt ifrån makens frukost.
Denna kväll kom han faktiskt hem precis innan barnen skulle läggas. Jag sa att jag måste gå en promenad och behövde frisk luft. Han såg förvånad ut, men bytte snabbt om från kostym till träningskläder i bekväm tappning.
 
Jag gick till en väninna och bröt ihop. Jag grät som jag inte gjort på länge. Jag fick varmt kaffe och förståelse. Jag sträckte på mig och gick hem, fast besluten att tala med min man. Men denna kväll var han helt slut, efter att ha lagt barnen. Jag kände mig tacksam, och la mig att sova.
 
Mina planer på ett förklarande, terapeutiskt, försonande samtal med min man, screenlades i väntan på ”rätt” tillfälle. Men vad är ”rätt” tillfälle? Löven ligger redan på marken, de har redan dött, det ser väl alla? Och kaffet är kallt, i alla fall mitt. I korta stunder när barnen sover, har jag satt på diskmaskinen, lagt i en vittvätt, där en av makens röda tränings-t-shirt råkat hamna och färgat tvätten rosa, hunnit vara på toaletten och satt mig i soffan. Då kommer tankarna. Hur ska jag få till ett lämpligt tillfälle till ett samtal om vår situation? Ska det vara en stund med tända ljus och makens favoriträtt med fläskfilé och ett amaronevin? Hur kan jag nå honom utan att kränka honom?
 
Jag känner mig trött, och egentligen så vet jag att det kommer en vår och det kommer nya blad på träden, och barnen behöver mindre kläder på sig. Vi blir alla gladare, och solen kommer att värma våra kroppar och själar. Ensamheten kommer inte att märkas lika mycket. Livet blir helt enkelt lättare. Så varför göra någon förändring nu, det kanske blir värre.
 
Jag börjar känna mig impregnerad i min roll som mamma och hustru. Inget eller ingen kan rubba min roll. Jag kan tom känna en stolthet. Vardagen pågår och utrymmet för negativa tankar minskar.
 
Söndag morgon och det är makens ”tur” att ta hand om barnen. Jag låtsas sova, när yngsta sonen smitit förbi sin pappa och kommer in till mig. Tätt efter kommer son nr 2 för att säga att son nr 1 ska låta mamma sova. Då vaknar maken och hämtar barnen och jag går upp och äter frukost med familjen. Alla är glada, även den ”impregnerade” mamman. Jag har gett upp för längesedan.
Jag föreslår en utflykt. Sagt och gjort, så packar jag utflyktskorgen, medan maken läser tidningen. Allt är frid och fröjd och familjen är lycklig. Jag plockar undan disken, klär på barnen och tar en klunk kallt kaffe. Det smakar inte bra, men nybryggt kaffe finns i medhavd termos, som maken och jag ska dricka sen. Solen skiner. Pojkarna vill hoppa upp i pappas knä, men jag säger att de inte ska störa när han läser tidningen. Vi ska åka snart.
 
Det blir en bra utflykt, och alla är nöjda med matsäcken. Maken sparkar boll med pojkarna och jag ser leende på. Impregneringen håller i sig. Lycklig mamma, hustru. Lycklig man och lyckliga barn. Lycklig familj.
 
Så kommer den där dagen. Den där dagen när impregneringen inte håller längre. Foglossning, svårt att gå. Pojkarna slåss. En av dom får magsjuka. Den minsta kommer hem från dagis, med en lapp om att de har löss. Sanering av familj och gosedjur. Jag ramlar och stukar handleden. Maken är på tjänsteresa. Impregneringen är upplöst, plötsligt ser jag tydligt hur illa det är. Min mor kommer och säger: nej nu får du prata med maken.
 
När lössen är borta, kräkningarna upptorkade, handledens svullnad lagt sig och foglossningen känns bättre, då bestämmer jag mig. Nu eller aldrig. Jag måste tala med honom. Upplägget är inte planerat. Hur tömmer man ett fyllt ”tankerum” på ett smidigt sätt?
 
En kväll, när barnen är lagda och vi sitter i soffan, så stänger jag av teven, efter väderrapporten som han måste se. Han tittar förundrat på mig. ”Jo, det är något jag måste säga.” Tystnad. ”Jag skulle vilja att du jobbar lite mindre.” Puh, nu är det sagt. Han tittar ännu mer förvånat på mig och svarar: ”menar du att jag ska sluta jobba?”
 
Där slutar vår konversation. Just nu har jag och min man en kris, men han vet inte om den.

På gång/Nyheter

Är du intresserad av att vara med i vårt nätverk?
Hej, jag heter Pia F Davidson. Tillsammans med en samling hängivna eventgeneraler driver jag Stockholmsförfattarna. Läs mer om hur vi arbetar och hur du också kan bli medlem. 

Du behöver inte vara från Stockholm - alla författare är välkomna!

Vårt mål och vår idé
Vi är ett nätverk av författare som samarbetar i olika event, till exempel signeringar, bokbord och föredrag. Vårt mål är att arbeta för att sprida litteratur och läsning i alla dess former. Samt att arbeta aktivt för att underlätta mötet mellan läsare och författare. Vi arbetar utanför de traditionella ramarna med bland annat författarbufféer, event i restauranter, livsmedelsbutiker, organisationer och på företag.

Det här gör vi
Vi har monter på bokmässan, driver litteraturkryssningen på Birka Cruises, erbjuder interna kurser i bland annat försäljning samt projektledning för butiksevent, samt arrangerar turnéer. Vi har också klara mål och tydlig affärsidé. Alla event marknadsförs samt håller en hög standard med ordning, reda och riklig kommunikation oss emellan. Sist men inte minst har vi väldigt roligt tillsammans!
 

För mer information läs här.

Ulla Nissen debuterade 2017 med boken De kommer ändå inte tro mig. Boken är en stark ungdomsroman om följderna av ett sexuellt övergrepp. Romanens allvar vävs in i en lättläst berättelse om kompisar och den första förälskelsen.
Att skriva De kommer ändå inte tro mig har varit författaren Ulla Nissens sätt att bidra till att öppna upp för samtal bland unga. Hon har själv människor i sin närhet som drabbats. Den som är utsatt ska förstå att han eller hon inte är ensam och inte ska bära skammen och skulden. Det är också författarens förhoppning att boken leder till diskussioner om frågor som: var går gränsen för övergrepp, vad är okej att gå med på och vad är inte okej? I dag finns begrepp som ”kompissex” och ”tjatsex”. Gränsen till frivilligt sex kan vara hårfin.
Idag finns inte mycket ungdomslitteratur utgiven i ämnet, trots att det är så oerhört många som är drabbade, säger Ulla. Statistiken visar skrämmande siffror och troligen är mörkertalen stora. De allra flesta som blivit utsatta känner skuld och skam, och väljer att inte berätta. Det leder ofta till sämre självkänsla, och med tiden kan till exempel självskadebeteenden och ätstörningar utvecklas.
Romanens huvudsakliga målgrupp är ungdomar i fjorton­–femtonårsåldern men även andra kan ha nytta av den. Föräldrar, syskon, lärare och andra vuxna som har kontakt med ungdomar med liknande problematik kan genom att läsa boken öka sin förståelse.
Trots den svåra huvudfrågan är romanen hoppfull och visar på vägar ut ur förtvivlan och mörker till en ljus skuld- och skamfri framtid.



Louise Björnlund är född och uppvuxen i Stockholm och har arbetat som journalist, kommunikatör, copywriter, fotograf och lärare. I april 2018 debuterade hon som deckarförfattare med sin första kriminalroman, Marionetten, där hon låter skärgårdsguiden Kina Bergsmed bli involverad i polisens arbete i jakt på gärningsmannen. Boken är den första i en serie som går under arbetsnamnet Skärgårdsmorden. Efterföljaren till Marionetten heter Jazzkatten med planerat boksläpp i april 2019. Just nu arbetar Louise med den tredje boken i serien som går under arbetsnamnet Sältränarna.. Louise har tidigare gett ut en pedagogisk barnboksserie om Grodan Flynner.   
Louise författarsida når du här och här kommer du till hennes Facebook-sida. Övrig kontaktinformation: louise@bjornlundsforlag.se 




Johan Smedberg är född 1959 och arbetar som förvaltningsledare för IT i Haninge kommun. Varje ledig stund tillbringar han i Roslagen. Han morföräldrar är födda och uppväxta i Herräng. I Johans debutroman Glittergruvan som släpptes i april 2018, inspirerades han av Herräng och dess miljö och människor. Varje sommar förvandlas det lilla samhället till ett stort dansgolv när byn invaderas av Lindy hop dansare från hela världen. Johan har inte publicerat något tidigare, men fått mycket uppskattning för sin debutroman vilket lockar till en uppföljare. Här kommer du till Johans författarsida på Facebook.


Helen Lindholm är en snäll 46-årig tvåbarnsmamma som skriver allt annat än snälla historier. Det blir gärna mörkt och blodigt, sådana historier som hon själv tycker om att läsa. 2010 gick Helen en kurs i att skriva krim genom förlaget Ordfront. Efter den kursen har hon gett ut en spänningsroman för unga vuxna, som heter Ulven, samt medverkat i elva novellantologier. Hon skriver också på en serie böcker, löst baserade på de sju dödssynderna. Begär gavs ut december 2016 och i oktober 2017 som ljudbok. Den har fått fina recensioner. Just nu jobbar Helen på en spänningsroman med arbetsnamnet Avund, en zombiehistoria som heter Reservatet, samt på två noveller till Mörkersdottirs Förlags tävling om folktro.
När Helen inte skriver så läser hon, eller lyssnar på, andras böcker och bloggar om dem på bloggen Läsa & Lyssna
Helen bor tillsammans med en son och en dotter i Avesta i Dalarna. I huset finns också tre katter som gör sitt bästa för att sova på tangentbordet när det är dags att skriva. Här kommer du till Helens FB-sida.

Här ser vi Rose Tillberg Mattssons imponerande hög med novellsamlingar som hon medverkar i.  På bilden under ser du ett litet provsmak ur En sommarfika. Mer om Rose under fliken Författare. Mer om hennes noveller hittar du under flik Titlar.

Så här skriver Carina Aynsley:
Jag tog med en enda bok på min åttadagarssemester: Så tuktas en svinpäls av Pia F Davidson, en bok jag längtat efter att få tid att läsa. Men oj, så besviken jag blev ... den räckte nämligen bara till två dygns sträckläsning. 
Vilken intrig! Vilket härligt, mustigt och bra språk! Länge sedan jag läste en bok som är så välskriven. Pia - skriv en ännu tjockare bok nästa gång, som räcker hela semestern! Läs mer om Carina och Pia under flik Författare och om deras böcker under flik Titlar.


Pia F Davidson arbetar för fullt på synopsisen till sin fjärde bok som handlar om gränstrakterna Sverige-Norge i Värmland 1944.




Nu finns Ann-Catrin Malmlöfs senaste bok, På uppdrag mot framtiden på biblioteket i Almuñecar, Spanien. På bilden ser vi Ann-Catrin och cheen för biblioteket.